Efter en vecka i Södertälje...

...så har mina minnen från Venezuela (och med de andra deltagarna) kommit att bli betydligt mer positiva än vad de var i början av veckan. Tur att man kan ändra sig :o) Och för att inte glömma bort det roliga så har man ju kameran - så här kommer det lite av mina glada minnen i bildform..

Det här var någon av de allra första dagarna för oss i Venezuela. Det är från stranden i Ålaya de Colorada, där vår bascamp låg. Hela gänget var med och Katrine hade tagit med sig gitarren, så vi hade allsång i sanden medan solen började gå ner. Riktigt mysigt var det!!

På Choronis strand skulle (G)Ringo (han heter egentligen Bjerke, men det är så knepigt att säga med dansk accent så jag döpte om honom) lära Harold lite breakdance-moves.. Det gick ju si så där, men det roliga var att det verkligen drog dit folk och man bjöd in Ringo på tävling inne i stan samma kväll! Och det roligaste av allt var när Ringo skulle stå på huvudet och göra nåt fantasifullt med benen - men att stå på huvudet i sanden utan att sjunka ner är ju inte superlätt.. Dessutom kom det en hyffsat stor våg samtidigt, så ett tag försvann hela Ringos överkropp *skrattar*.

När vi var på väg hem från stranden en dag så var det någon "galning" som vråltutade på oss - det visade sig vara Christian som lånat en mc-taxi! Vette sjutton hur han lyckades med det, men han var iallafall otroligt söt i den lilla hjälmen :o) En riktig motorcykelcooling *harkel*.

Här är Simone med lilla hundbjörnen vid campen i Los Llianos. Titta på valpens trampdynor - såååå söta!! :o)

Här är Razz som blickar framåt, men det är inte kortet i sig som är så lustigt. För när jag var hos Lino och Marlenes familj så var Marlenes gammelmormor där en dag (se tidigare inlägg) och jag tog givetvis fram kameran. Hon var intresseard av att se alla kort jag ditills tagit, så jag visade självklart.. När den här bilden kom fram sa hon "den där killen skulle jag vilja ha!" och alla skrattade så vi höll på att storkna! Gumman ifråga var troligen runt 90 år :o)

Hela ligan på studiebesök på ett kakaoplantage i djungeln - även detta under vår allra första vecka här. Här visar man en kakaoböna, men vad Razz och Mikala sysslar med förtäljer inte historien *tihi*. Det var under det här studiebesöket som engelsmannen Ed skulle slänga sig i en lian. Det slutade med att han halkade av och stukade såväl handleden som en fot och fick sitta hela långa morgondagen på sjukhuset i Puerto de la Cruz. Ingen var direkt förvånad över att det var just Ed som lyckades med detta.. Han var den yngste 20åringen jag någonsin träffat..

Här är vi fortfarande på kakaoplantaget. Det stod en sur åsna vid ett träd och Christian försökte lista ut vad den hette. Han provade med alla möjliga namn, men åsnan visade inget som helst intresse. Det var först när han sa "Louisa" som åsnan lät och kikade på honom - och till vänster ser vi "våran" Louisa. Jag fnissade och sa till henne "tänk va otippat, här kommer vi gringos ut i djungeln och träffar en åsna.. Och så har den samma namn som DU! Jag tyckte det var bra mycket skojjigare än vad hon tyckte ;o)

Roligt och magiskt.. På väg ut mot korallrevet där vi skulle snorkla kom de här och simmade längsmed båten! Otroligt!

Inte så roligt kanske, men här är Pernille - en otroligt vacker, vänlig, ödmjuk och omtänksam själ som jag är riktigt glad över att jag fick lära känna! Hon fick modellkontrakt för ett tag sedan, men tyckte det var alldeles för ytligt samt att det tog alltför mycket tid från studierna - hon ska söka till läkarlinjen. Hejja Pernille, hon kommer bli en suverän läkare!

En av dagarna i Gran Sabana så åkte vi runt och badade i olika vattenfall. På det här stället så var det någon som upptäckte att det fanns små maskar i vattnet. Alla började leta på sina egna och andras kroppar, så här synar Pernille Mies "culo" :o)

Det fanns inga små småkryp i Gran Sabana - alla var STORA! Så även gräshopporna. Här har Razz fått tag i en gulsvart hane, men egentligen ville han fånga en hona för de var stora som fåglar - jag överdriver inte! Ja, inte som pelikaner kanske, men åtminstone som domherrar..

Hur bodde vi då?

Ja, hur bodde jag under mina dryga två månader i Venezuela? Tänkte visa lite bilder på det :o)

Det här var "tjejrummet" på bascampen i Playa de Colorada. Från början låg jag i den vänstra hamocken, men de sista gångerna vi kom till den här campen så såg jag till att få sova i en säng intill köket.. Där fick jag vara hyffsat i fred (utom när ungdomarna partajade och fyllde på groggar hela tiden), jag hade en fläkt och hundarna höll mig sällskap :o)

Det här var vår camp i Merida. Det ser ju inte ut som någon höjdare, men på bakgården hade familjen ett kaffeplantage och mitt emot den röda porten så hade vi en stor och grön hage med en massa kor. Vi omgavs av höga berg runtom och vissa av dessa var snötäckta - så vackert!

Jag lyckades förhandla mig till ett eget rum - det blev dyrt som sjutton, men det var det värt! Endel av de andra i gruppen knorrade lite och förstod inte riktigt varför jag drog mig undan, men när jag försökte förklara mitt behov av att få vara ensam samt att jag ju faktiskt kunde ha varit deras morsa - så ramlade poletten ner! De något äldre Christian & Harold förstod precis vad jag menade :o)

Nedan ser vi några av oss i gruppen på vår camp i Choroni. Här slog vi upp en hel hög med 2-mans tält, och jag samt Le delade på vårat. Det blev lite av ett "sjuktält" eftersom Le hade superhög feber och andningssvårigheter och jag hade fått en jobbig förkylning med en hosta som fick alla att vakna om nätterna! Men campen var supermysig i ren Robinsonanda.

Ett annat ställe var i indianbyn San Fransisco i det stora området Gran Sabana. Hit kom vi i en 20-timmars overnightbus kl. 07 en morgon. Vi blev mäkta förvånade över att det fanns något här över huvud taget, för det var verkligen mitt ute i ingenstans! Men nyvakna satte vi igång att sätta upp tälten i denna enkla camp. Men jag valde att sova i en hamock med myggnät.. Ett bra val eftersom jag fortfarande hostade magen ur mig på nätterna samt hade knas med den oxå, och då kunde jag obehindrat gå till den allmäna toaletten utan att väcka någon. Denna hamock tog jag sedan med mig till Lino & Marlene, och sov i den de nästkommande 6 nätterna också. Fast det var väl si så där, för det regnade lite varje dag så min sovsäck var konstant småfuktig.. Inget vidare för förkylningen! Men inne i huset fanns det absolut ingen plats för mig. Så här sov jag:

För att Du ska få en liten uppfattning om hur litet detta hus var - och hur många som bodde där - så tog jag lite kort både invändigt och utvändigt. Här nedan ser Du entren. Det är liksom på baksidan av huset som jag sov - men det hände mycket annat där också. När jag kom dit var gasen till spisen slut (och familjen hade ej råd att köpa ny. Den kostade ca 20 svenska kronor) så man gjorde upp en liten brasa under taket på baksidan där all mat, för minst 10 personer, lagades. Där åt vi också tillsammans och barnen lekte där bland kattungar, höns, machetes och andra grejer.

I det här lilla rummet bodde Lino, Marlene, Owen och Celine.. och i augusti får barnen ett litet syskon, som också kommer att bo där. Hela familjen sover i samma säng och man har en pytteliten byrå för kläder samt en bänk för cd-spelaren och en keeboard. Thats it!

Sedan hade de ett större rum med kök, matplats/läxläsningsplats, två hamockar, TV-rum etc.

Det ser inte speciellt hemtrevligt ut, och var det inte heller - men familjen gjorde det hemtrevligt! Tillsammans utgjorde de pulsen, glädjen och värmen i hela huset. Barnen var glada och nöjda över att leka med en repstump eller med en fotboll - det krävdes inte mer än så för att de skulle skutta runt och kvittra. Mina dagar här gjorde verkligen att jag fick perspektiv på saker och ting!

Den sista 1 ½ veckan för mig i Venezuela

Under min allra sista kväll hos familjen i Gran Sabana agerade jag och Lino hönsjägare i deras uterum - han hade en kratta och jag mitt paraply :o) Men höns är verkligen spåniga djur! Plötsligt fick jag se en slangbella liggandes på hög med grejer, så jag tog en nöt och försökte få iväg den. Gick inget vidare på varken första eller andra försöket, men på tredje så "råkade" jag träffa en höna. Åh, jäklar vad rädda vi blev - både jag och hönan! Stefano, Kristin och Marlene höll på att fnissa ihjäl sig. Jag lade snabbt bort slangbellan, för ibland blir jag orolig för mig själv ;o(

Lino skulle med kort varsel åka med overnightbussen till Playa de Colorada för att agera chaufför till en av camperna där, så vi kramades och tog farväl av varandra. Morgonen efter väckte Marlene mig kl. 06 för att berätta att hon, hennes mor och Celine skulle åka till Santa Helena på morgonkvisten, och hon skulle nog inte hinna tillbaka tills jag skulle åka. Både hon och hennes mamma kom med presenter - hennes mamma hade gjort ett armband till mig under min vistelse därutan att jag visste om det och själv hade Marlene gjort/köpt (?) en "man-catsher". *FNISS* Det ser ut som ett litet handtag, men man ber en karl sticka in sitt lillfinger i ena änden så klämmer verktyget fast fingret så han inte kommer loss. I andra änden står, i det här fallet, jag och försöker dra med honom hem/till dansgolvet/baren/whatever :o)

Och så hade Marlene skrivit ett brev på spanska till mig, där hon skrev att hon ser mig som en del av deras familj och att hon verkligen vill träffa mig igen! *varm i själen*

Efter att gruppen hämtat upp mig så åkte vi jeep till Santa Helena, för en natt på hotell. Det var stort för oss alla! Efter att ha sovit i hamockar, tält, på golv etc. så kändes det så lyxigt, fast vi delade rum och fick laga all mat själva.. Men vi var så glada! På kvällen drack jag öl för första gången på över en månad - magen har ju inte varit i skick för att få alkohol, och jag gnolade "yihoo, I can drink beer" halva kvällen :o) Vi gick ut och åt pizza och dansade på en liten klubb där. Men vi var några stycken som gick runt midnatt - för vi längtade såååå efter en riktig säng och AC på rummet, och efter en fräsch dusch och en toa med papper :o)

Dagen efter hade vi en heldag i Brasilien. Jag köpte en 2-manna hamock/hängmatta som jag vill ha i vardagsrummet. Den kostade ca 80 svenska kronor! :o) På vägen tillbaka till hotellet så stannade jag och Sandra på ett internetcafé för att kolla mejlen mm, sen skulle vi ta en taxi tillbaka till hotellet. Och det var ju för väl att det var just Sandra som var med mig! För vi stoppade en bil, hoppade in i en stor amerikansk rishög från 60-talet och chauffören kunde inte ett endaste ord engelska, han kom inte från Santa Helena och hade ingen aning om vart hotellet låg! Men Sandra har blivit riktigt duktig på spanska och hon har en GPS i huvudet, så hon lotsade oss rätt!! *Pust* När vi kom tillbaka till hotellet så hade Harold glömt att plocka ur allt ur jeeparna (vilket han lovat att han skulle göra!), så min kameraväska med alla mina pengar var inte på hotellet!! Vi fräste åt varann och som tur var så var det samma jeepar som kom och hämtade oss senare på kvällen och skjutsade oss till busstationen. Kvar i jeepen fanns mina dyraste ägodelar!!

Sen var det dags för en overnightbus igen - nu mot bascampen i Playa de Colorada. Jag och Sandra njöt på stranden i två dagar och sen skulle de andra vidare mot Orinoco deltat. Själv hade jag nu verkligen bestämt mig för att åka hem, och Christian lovade att hjälpa mig fixa flygbiljetten. Sista kvällen med gruppen så hade vi ett "go-away-party" för mig! Då kom Harolds lillebror och hans band och hade "konsert" på campen. De förvånade mig rejält - för där stod de, en liten bunt av 16-18åriga ninos och spelade gammal hederlig rock! Det var The Doors, AC/DC och liknande. Gruppen var lagom imponerade i början (de gillar blip-blip-musik mest), men jag, Harold och Christian (vi 30+are) var helt lyriska!! :o) Det kunde inte ha blivit bättre partaj för mig!

Morgonen efter så drog gänget vid kl 08. Alla kom in och kramades och vi påminde varann om när vi ska träffas nästa gång. Jag ska hälsa på Sandra i Schweiz i vinter, Christian & Veronica kommer och hälsar på mig i december och nästa sommar ska jag hälsa på Le och Kristin för då ska de dra med mig på Roskildefestivalen :o) De sista tre dagarna var jag i princip ensam på campen. Det var jag, Johan (trädgårdsmästare & alltiallo) som bara pratar spanska och hundarna Sally och Bienvinida. Det regnade varje dag så det blev mest läsa böcker och titta på film.. Och på lördag morgon (kl 07) kom en vän/chaufför till Christian samt C´s lillebror för att skjutsa mig till Caracas flygplats. Jag hade förklarat för Christian hur jag känner inför den flygplatsen, så killarna lovade att följa mig in och hjälpa mig. Och det behövdes! För minnena från förra gången kom med sån kraft att jag fick lov att kräkas två gånger! :o(

Sen var ju min plan att sova nästan hela flygtiden till Frankfurt, men det hamnade en 30årig look-alike en yngre Per Gessle brevid mig.. Det var Benn från Australien och vi pratade hela natten - om allt från resor till relationer till maffian till konstiga pappor till trädgårdsarkitektur till........ Så på flyget från Frankfurt var jag helt slut, men det gick över när jag fick se älskade Jessica som väntade på mig vid Arlanda!! Jag var SÅ glad och lättad över att vara hemma!! :o)

Hoppas pa hemresa snarast..

Min tid i Gran Sabana har verkligen varit spannande och jobbig - men jag ar sa otroligt glad over att jag skippade trekkingen, for om jag gjort den sa hade jag inte traffat den underbara familj jag bodde hos. Och jag hade inte traffat Dr Louise och Shamanen, vilket betyder att jag fortfarande skulle vara vralsjuk.

Jag och mamman (se bild till vänster) i huset (den yngsta mamman, de var 5 generationer i huset) fick superfin kontakt! Sa hon kallar mig sin syster och "mi amiga" och vi bytte adresser, sa vi kan skriva till varandra pa var mix mellan engelska och spanska! Jag fick presenter som de sjalva gjort av palmblad (jattefina) och jag och resekompisen Kristin fran Danmark kopte en cd- spelare till Marlene och Lino for deras gick sonder och de ar en valdigt musikalskande familj.

Till vänster ser ni Lino och lilla Celine som duschar sin bakdel :o)

De blev sa glada sa de bjod dit oss miljoner ganger till! Och jag overvager att komma tillbaka nar jag sparat pengar, for jag tycker det verkar vara stortcoolt att bli "opererad" av en shaman! Och eftersom jag missar Orinoco deltat nu for att aka hem tidigare, sa vill jag aka dit nasta gang jag kommer till detta underbara land. Manniskorna i ovriga Venezuela har varit mer eller mindre "skumma", men HAR hos indianerna i staderna San Fransisco och Santa Helena ar det en helt annan sak! Folk ar vanliga, hjalpsamma och halsar glatt fast de aldrig sett mig forrut.

Men visst har det varit en del jobbiga grejer forrutom magsjuka, feber och migran. Och forruom javligt mycket mosquitos och purri purri (sma myggor som biter hart som sjutton).. En dag akte jag sjalv till Santa Helena med buss. Nar jag skulle aka tillbaka sa pratade jag med busschaufforen till "min" buss och han sa att den aker om 40 minuter. Jag gick ivag for att dricka lite jouce och skriva dagbok, efter 5 minuter tittade jag mot bussen och den var borta - och kom inte tillbaka! :o( Sa jag vantade pa nasta buss, men det kom ingen sa till sist gick jag runt pa torget for att fraga om fler skulle till San Fransisco. Det tog 1 1/2 tim innan jag hittade ett par som skulle dit sa vi kunde dela taxi! Nar jag kom hem till familjen sa var de utom sig av oro.. Och det hade ju aven jag varit.. :o( En annan gang nar den allmana toaletten var last av nagon anledning, sa jag fick lov att anvanda naturen. Lino forklarade vart jag kunde ga och jag och Kristin styrde kosan dit. Men jag tog garanterat fel vag, for nar jag satt dar med byxorna vid anklarna och tittar upp sa ser jag att tre tonarskillar star nagra meter fran mig och stirrar hapet! *Sa otroligt pinsamt* Jag sa senare till Lino att om de hor markliga rykten om sin "inneboende gringa" sa ar det saker sant, det tyckte han var vansinnigt kul. Shamanen skrev ut en utrensande medicin som jag skulle ta. Och den var verkligen utrensande!! Sa Lino gravde ett djupt hal bakom ett mangotrad som jag kunde springa till nar det var akut.. Och akut ar bara fornamnet... Men nu ar det gjort! Vad mer? Jo, Dr Louise gjorde hembesok en kvall for att fraga hur jag madde. Han fragade om jag traffat nan trevlig indiankille har och jag svarade nekande. "Jag kan vara den idianen", vraker han ur sig. "Men du har ju en fru!" "Jag skildde mig igar". Vi skrattade allihopa - det kanske later som att han var over the line, men jag upplevde absolut inte det som det. Han var en kul och trevlig kille!

Celine - vackraste ungen jag sett! :o) Owen - vildaste ungen jag mött! :o)

Inatt blir det overnightbus till vart bascamp i Playa de Colorada. Darifran ska jag forsoka boka om min flybiljett och packa massor (och annu mer) grejer i min 65 liters ryggsack. Och idag var vi i Brasilien och jag kopte en 2-manna hammock, sa nu blir det annu mer att trycka ner i vaskan! Ma gott alla och hall en tumme att jag kan komma hem snarast! Jag har nog aldrig langtat hem sa mycket som jag gor nu...

Frustrerad och fruktansvart ledsen

Ja.. Nu ar jag pa den vackraste platsen jag nagosin sett - milsvid orord natur med gronska och en massa vattenfall. Alla som bor i Gran Sabana ar indianer och sa otroligt vackra! Har skulle jag latt kunna bo om det inte var for att landet gor mig sa sjuk. Igar var jag sa dalig att jag trodde jag skulle do! Magsjuka (?), migran och valdigt hog feber. Fick aven andningssvarigheter.. Sa Lino & Marlene (foraldrarna i den familj jag bor) tog mig till Dr Louis, en naturlakemedelslakare. Han gav mig dropp med vitaminer och mineraler for jag har inte fatt vi mig varken vatska eller mat pa flera dagar, allt kommer upp igen.. eller ut i en rasande fart! Han var sa bra och trevlig och tyckte pa allvar att jag skulle traffa mig en trevlig indian har! :o) Och familjens toalett ar trasig sa jag maste rusa till den allmana toaletten (bañjo var ett ord jag larde mig fort) och den ar vedervardig!! Sa jag har blivit radd for att ata och dricka - dumt, men sant! Och idag var jag till shamanen! Han tror att jag har fel pa levern och att jag behover en rejal utrensning. Han gav mig en liten lista pa naturmedicin som jag ska kopa snart, men han erbjod aven sina medicinska tjanster for att hjalpa mig. Sa jag overvager starkt att lagga in mig pa hans sjukhus for att ta emot hans erbjudande. Lokalbefolñkningen har stor tilltro till honom och i nulaget ar jag villig att prova allt!! :o( Jag skriver igen sa fort jag kan! Kram pa er alla

Nya aventyr och utmaningar vantar de narmaste tva veckorna!

- Angaende magen sa ar den faktiskt lite battre nu. Jag medicinerar och ater soppa och dricker vatten och cola. Trist som sjutton, men det ar ju definitivt vart det i slutandan! Har om dagen grat jag over situationen och borjade fundera pa om jag maste avbryta resan och komma hem, men det skulle verkligen vara for djavligt! Sa jag kampar... och kampar... Imorgon aker vi med en 18-timmars buss till omradet Gran Sabana. Vi kommer att bo i talt de narmaste natterna och pa fredag sa kommer de andra i gruppen att bestiga berget Rorima, det ar en trekking pa sex dagar. Pga min hojdraddsla samt for hur min fysiska (o)halsa ar nu sa kommer jag att bege mig ut pa alldeles egna aventyr! Harold har ordnat sa jag kommer att bo hemma hos en indianfamilj - och de pratar bara spanska, sa det kommer bli en rejal utmaning! Min spanska ar langt ifran bra (annat ar det med kroppsspraket), sa jag kommer verkligen fa ova och anvanda mitt lilla lexikon. Sa mina dagar kommer att fyllas av ligga och lasa i hammocken, aka till Brasilien, eventuellt se vattenfall och grejer samt annat smatt och gott. Det kanns bade valdigt nervost/pirrigt och otroligt spannande/givande! Sa nu hoppas jag pa att jag och halsan haller sa att jag kan tillgodogora mig de narmaste tva veckorna pa basta satt! Och i arlighetens namn ska det faktiskt bli riktigt skont att gora saker pa egen hand, for det ar valdigt mycket gruppaktiviteter pa den har resan.. Och ni vet ju vilken social eremit jag ar, jag fungerar ju bara (och haller mig trevlig..) om jag far vara ensam mellan varven. Och det far jag vara valdigt sallan har, sa jag behover det! En strategi for att fa ensam tid ar att jag sover i en sang nara koket pa campen - dar ar det bara jag och 2 hundar. Plus att det ar nara till toaletten och en flakt (min raddare i noden). De andra sover antingen tillsammans eller ute i hamockarna, sa det ar himla skont for mig. Ibland tror jag att jag har lattare for att umgas med hundra an med manniskor *tihi*

(Underbara busfröt Bienvinida (=välkommen) & den otroligt tålmodiga Stella)

Jag skriver sa fort jag kan.. Men nu kommer telefon/datorer vara bristvara ett tag. Vi far se nar jag kan uppdatera er med vad som hander och sker. Ma gott och ta hand om er allesammans! Kramar i massor..

Pa sjukhuset i Puerto la Cruz

Min mage ar verkligen ingen lek och vad jag an gor sa blir det inte battre. Sa igar akte jag och en kille fran Kroatien (kompis till Christian) till sjukhuset i Puerto la Cruz - han var min tolk, och DET behovdes kan jag saga.. For det ar ytterst fa manniskor som kan engelska har, och om jag var ensam pa resande fot har sa skulle jag inte fixa ett sjukhusbesok om jag inte kunde spanska! Naval, vi fick traffa en lakare med detsamma och Mladen berattade om mina problem och att jag haft den i princip i 3 veckor (!!). Lakaren sag chockad ut och nar jag visade vad lakaren i Choroni hade skrivit ut sa skakade han bara pa huvudet. Sa han klamde mig pa magen och vipps sa kom det in en sjuksyrra som satte dropp i handen pa mig. Fyra timmar senare (!!) hade jag fatt smartstillande, antibiotika, nat skyddande for tarmarna samt nat for diarre' - allt i flytande form rakt in i blodomloppet! Visst, det hela gick valdigt bra men jag var sa frustrerad att jag bara grat i bojan. Kanslan av att vara helt beroende av andra nar det galler spraket, transporter... ALLT och man vet inte vad nasta steg kommer att bli, det ar javligt frustrerande! Aven om Mladen var kanon sa fanns han inte vid min sida hela tiden, och sjalvklart skulle det komma nagon och prata med mig, flytta pa mig etc nar han inte var dar! Innan jag blev utskriven sa skulle jag lamna blodprover och gora nr 2 i en bla liten ask med en bla liten spade :o( Och elektriciteten hade gatt pa sjukhuset sa pa alla toaletter var det kolsvart! Jag testade tre ganger men fick lov att ge upp. Det ar verkligen skumt.. Har har man sprungit pa toa mellan 10 och 20 ganger per dygn och sa fort man ska gora det pa bestallning sa ar det kort! Mladen tyckte det var bra jobbigt och han pustade att "jaha, da maste du komma tillbaka imorgon. Kan du verkligen inte gora det nu??". Oh?! Nej.. Sa jag fick med mig min lilla ask och min lilla spade hem till campen. Och idag lamnade jag in det pa lab och i eftermiddag ska jag fa svar samt traffa lakaren igen, sa att jag far ratt behandling. Jag vill verkligen ge en eloge till sjukhuspersonalen i den har stan, for jag kande mig verklgen tagen pa allvar! Sa.. Det blir "to be continued" aven har.. For ovrigt sa ar den narmaste planeringen att vi ska ata middag & dansa pa lordag och pa mandag styr vi kosan mot Gran Sabana. Jag ar annu osaker pa om jag blir med dit och vad jag annars kommer att gora, men det visar sig ju snart :o) Kram och klart slut..