Mållös & sömnlös i Krugerparken

Ja, det var just vad jag blev.. Mållös för att det var en otroligt häftig upplevelse! Krugerparken ligger i Sydafrika och är en nationalpark lika stor som hela England! Man har med andra ord tur om man ser "The Big Five" dvs. Leopard, Lejon, Elefant, Noshörning och Afrikansk buffel. Under vår första tur in i parken fick vi se "The Big Four" kan man säga.. Vi såg alla utom leopard! En av upplevelserna som jag aldrig kommer att glömma var när en hel lejonfamilj kom strosandes efter vägkanten. Jag tror att samtliga i jeepen höll andan - för där stod två stora lejonhanar som höll full koll på två vuxna lejonhonor och fem lejonungar! Det var magiskt! Och till råga på allt så lade sig honorna på rygg alldeles bredvid oss för att dia. Alla sydafrikaner som vi visade dessa kort för var oxå hänförda - sånt brukar aldrig förekomma!

Ytterligare ett djur som fick mig att tappa andan var denna gigantiska bjässe. Han kom gåendes rakt emot vår jeep, för att snart fälla fram sina jätteöron och stampade till så marken skakade! Jag pep, höll mig för huvudet och försökte gömma mig under sätet i den öppna jeepen. Den unge chauffören fnissade lite och försökte lugna oss med "it´s cool, he just show off". Eeeeh.. jaha?! Och hur sjutton kan man vara så säker på det?! Efter denna händelserika dag - ja, vi såg ju apor, vildhundar, bufflar, noshörningar och en massa andra djur också, så var jag helt slut! Så man skulle ju kunna tro att Fröken Forssling

skulle sova gott den natten, men icke sa nicke! Våra hotellrum var vackra, men det var otroligt högt till tak.. Det fanns inget innertak, utan det var öppet ända upp till nocken och taken bestod av halm. Från min säng såg jag spindelnät - och med tanke på alla andra stora djur däromkring, så var det lätt att fantisera storleken på spindlarna där! Syrsorna utanför spelade öronbedövande högt, men jag vågade inte stoppa in öronpluggarna av rädsla för att nåt läskigt skulle komma in i rummet. Och inte vågade jag somna heller - för tänk om jag skulle vakna av att nåt kröp i sängen! Ett tag tänkte jag knacka på hos underbara grannen Marianne från Åland, som oxå sov själv. Men så tänkte jag "om Marianne fixar det här, då ska jag fan fixa det oxå!". Och det gjorde jag ju, men jösses vad trött jag var.. Mitt i någon av nätterna hörde jag nåt konstigt pip-ljud, så jag tog studsade ur sängen för att ta mina skor och smälla dom allt vad jag orkade i väggen *hehe*. Det hjälpte säkert föga.. Vi bodde där i två nätter.. Men det var otroligt häftigt!

Noll koll part II

Ända sedan jag bokade resan till Venezuela så har jag varit grymt orolig för två saker. Det ena har varit att jag - ensam från Sverige - ska ta mig från Arlanda till Caraccas. Och jag har varit helt säker på att jag skulle byta flyg på Shiphole i Amsterdam. Och alla som varit där, vet att den flygplatsen är hur stor som helst! Så i mina fantasier har jag självklart sett mig själv irra runt där för att leta reda på rätt gate i tid. Nu är det som så att *harklar mig generat* jag kollade biljetten igår (!) och såg att jag byter flyg i Paris.. Och att jag kommer in till samma gate som jag sen ska åka ifrån. Jag har alltså oroat mig helt i onödan! Det andra jag har varit ett nervvrak (överdriver lite då) över, är att i reseprogrammet har det stått att vi ska lära oss att padla kajak. För att sen paddla i dessa klaustrofofiska åbäken i Orinocodeltat. Min oro har fått mig att ringa Blueberry Språkbyrå (dom jag åker med) för att kolla om jag kan få åka i en annan typ av båt.. Alternativt om jag kunde slippa den vecka helt! De urgulliga tjejerna som jobbar där ringde ner till Venezuela och berättade om mig. Killarna där försäkrade dem om att jag kommer att bli väl omhändertagen där nere. Tjejerna på Blueberry sa "så du kan vara lugn". Yeah right! Jag blev inte lugnare förrän igår, när jag återigen kollade reseprogramet på nätet och såg att de bytt båt-form!! Vi ska paddla kanot istället *pustar ut en hel del*. Undrar om jag snart ska komma på nåt mer som jag inte har nån som helst koll på :o)

Hur vände vinden i mitt resliv då?

Jo.. Som jag skrivit här brevid så var jag ju en feg liten skit som var rädd för en massa olika saker/djur/höjder/situationer. Och jag var ganska så hämmad av det. Det är det som är lite weard med fobier/tvångstankar - att om de börjat få fäste i en, så växer de och tar till slut över ens liv och vardag. Från början hade jag en bara en riktig fobi, och det var mot fåglar. Plötsligt märkte jag att jag var livrädd för att flyga, för höjder och vatten, och för alla djur som är mindre än kaniner. Jag åt inte på uteserveringar och åkte helst inte båt. Allt detta kom liksom smygandes över mig, jag hann inte ifrågasätta det. MEN så vände det - tack vare psykiatrin i Eskilstuna kan man säga...

Jag läste till skötare och vi skulle ha vår långa praktik - ett halvår på ett ställe. Jag valde en slutenvårdsavdelning med mestadels dömda patienter. Jag glömmer aldrig den allra första morgonrapporten, när vi fick veta vad som hänt där under helgen. Min enda tanke var "om jag klarar det här i ett halvår - så klarar jag tamejfan allt sen!". Och det gjorde jag. Jag fixade ett halvår där, jobbade extra efteråt och lärde mig otroligt mycket om både mig själv och andra. Samma dag som jag fick praktikbetyget (VG) så gick jag raka vägen hem, loggade ut på nätet och in på Världens Resors hemsida. Jag har alltid varit nyfiken på Vietnam och här hade man en resa som gick från norra Laos, till Kambodja och till sist Vietnam. Det var en 1-månaders resa och jag bokade in mig på resan! Detta var i februari 2005 och i december samma år åkte vi. Min barndomsvän Ullis (som jobbat i bl.a. Laos) sa att "nu när du ska vara så modig Vevve, så kanske du ska våga åka tunnelbana i Stockholm själv oxå? För att öva liksom". Jag bara stirrade på henne "meh, varför skulle jag göra det? Det finns väl inga tunnelbanor i Vietnam??" :o) Tror du att jag hann bli skitnervös innan det bar iväg?! JA!! Toknervös var jag!! Men det blev en kanonresa - jag fick se och vara med om massor!

Vi var en grupp på 12 personer (tror jag) och nu efteråt är tre av dessa mina vänner för livet! "Lilla rädda jag" gick två dygn i den laotiska regnskogen. Jag var de enda i gruppen som fick blodiglar mellan tårna - det var skitäckligt! Och jag höll på att ramla nedför ett stup, men tog emot mig mot ett litet träd - det enda trädet som fanns just där! Vi sov ofta superenkelt och ibland hade vi kackerlackor under sängen. I Laos regnskog sov vi i en pytteliten by som vi kallade "byn-byn", där fanns det ingen elektisitet, inget rinnande vatten och inga affärer etc. Det som fanns var en liten skola (bestod av ett rum), några hyddor på pålar och en bunt med mycket gästvänliga laotsier :o) Toaletten bestod i en grop i marken bakom en bambuskärm och under natten hörde man grisar, råttor och höns knalla runt under oss. I Laos tillagade man maten genom att använda typ allt på ett djur - så jag låtsades vara vegetarian under våra två veckor där! När vi väl kom till Plom Penh i Kambodja åt jag hur mycket som helst!!

Detta var brytpunkten i mitt liv. Jäklar vad man växer som människa efter sådana här utmaningar! Det är helt fantastiskt :o)

Kärlekssemester minus kärlek...

Tanken var att det skulle bli en romantisk´weekend i kärleksstaden Rom... Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Det var som så att hade träffat en kille på nätet, måste ha varit i november 2007. Vi hade väl dejtat si så där två månader och då bara setts på helgerna, när vi kom på den brilianta idén att vi skulle ta en weekendresa till Rom. Vi var rörande överrens om att en sådan grej måste vara det ultimata sättet att lära känna en annan människa på! Sagt och gjort, vi bokade flyg med Ryanair från Skavta och hotell via nätet. Båda var mycket laddade! Redan samma morgon som vi skulle ta min bil från Södertälje till flygplatsen, så började jag småmorra. Till saken hör att jag i normala fall är en hyffsat trevlig och glad tjej - som inte har några större problem att tygla mitt temperament. Anledningen varför jag morrade just den här morgonen var för att vi hade lite bråttom för att hinna med flyget. Då fastnade killens (jag kallar honom Y) ena toffel i hans resväska så han inte fick igen väskan! Jag stod med ytterkläderna på mig i hallen och han slet i denna stackars toffel för att den skulle lossna. Jag hörde mig själv väsa genom sammanbitna tänder: "varför i hela fridens namn har du tofflor med till Rom i januari?!" Y svarade att han tänkte ha dem på sig när vi gick från rummet till hotellfrukosten. Sen satt vi i min lilla sportbil och jag poppade på stereon för att hålla mig vaken. Då märkte vi skillnad nr 2 - vi hade långt ifrån samma musiksmak. På stereon hade jag Mustasch. Y hatar hårdrock! När vi väl kommit fram till fantastiska Rom så märkte vi snart måååånga fler olikheter! Y ville, precis som jag, se alla kända byggnader, Vatikanen, Spanska trappan etc. men sen tyckte han att det fick vara bra med "vuxensaker", som han kallade det. Han ville sitta och chilla på barer resten av dagarna. Och det ville då inte jag - jag ville ta bussen runt i utkanten av stan för att se hur "rommarna" bor. Jag har nog aldrig skrattat och pratat så lite som jag gjorde under mina fyra dygn i Rom! Efter att ha släppt av Y på pendeltågstationen i Södertälje så har vi varken setts eller hörts. Men det gör inget, jag är iallafall superglad att vi gjorde resan! För dels fick vi ju se att vi inte var ämnade för varandra och sen fick jag ju chansen att se Rom :o)

Familjesemestern i Skottland

Sommaren 2008 begav sig sex stycken äventyrslystna tjejer i varierande åldrar ut på vägarna i Skottland. I den ena bilen var det jag och mina småsystrar Maja & Ida, och i den andra bilen var det mamman, mostern och kusin Kierstin. Vad vi inte visste innan vi hyrde dessa bilar, var att för att få hyra och köra bilen så måste chauffören ha fyllt 25 år. Så i min bil var det bara jag som fick köra - i mammans bil var det bara hon som vågade köra! Ni vet väl att det är vänstertrafik där?! Jag hade förmånen att ha Maja som "förste växlare" eftersom växelspaken sitter på fel sida - precis som allt annat! Utan denna hjälp vette sjutton hur det hade gått..

Vi hade landat i Edingburg och skulle åka direkt till de underbart vackra skottska högländerna - det var väl en resa på si så där 40 mil eller nåt. I vänstertrafik. Genom Glasgow! Där körde vi totalt fel, stannade på både en mack och en Mc Donaldsrestaurang för att fråga om vägen. Men deras språk! :o( Vi fattade typ ingenting av det dom sa. Jag hoppade ur bilen och grät - tyckte vansinnigt synd om mig själv. För mammans bil hade vi ju tappat bort... Nåväl, på något fullkomligt obegripligt sätt hamnade vi rätt till slut. Jag tror inte att någon av oss fattade hur det gick till - vi kanske hade "någon med oss".

Jo.. pga att det är vänstertrafik så åker man ju liksom åt fel håll i varenda rondell. Och dom har tyå lika tätt mellan rondellerna som man har i Borlänge. Nja, jag kanske överdriver lite, men det kändes onekligen så. Och jag fattade ingenting - Maja och Ida lotsade mig igenom varenda en. Och när inte dom hann skrika till så höll jag antingen på att krocka, eller så körde jag mot rött. Men skottarna är nog vana, för det var inte många som tutade åt oss iallafall! Under våra dagar där så körde vi ca 80 mil på supersmala slingriga vägar genom landsbyggsidyllen - det var otroligt vacker på sina håll! Så här i efterhand är jag superstolt att vi rodde det hela i land :o)

Kul minnen från Sydafrika & Mocambique

Kom just ihåg när jag å resekompisen Sara skulle ge oss ut och powerwalka en eftermiddag. Då befann vi oss alldeles i utkanten av Krugerparken. Jag hade ju förstått att man kunde se vilda djur även utanför parken, för dagen innan hade fem apor skuttat förbi mig! Nåväl, vi gick där i rask takt och svettades (det var 98% luftfuktighet och runt 35 grader varmt) och plötsligt börjar det röra sig i majsbladen vid dikeskanten. Det som når våra öron är ett sniffande ljud med lite knorr/kurr/morr. Vi hade ingen aning vad det var för djur, men du må tro att vi vände på stört! Här i Svedala är vi nojiga över att träffa på en älg eller vildsvin eller nåt, men där fanns det för sjutton både lejon, flodhästar, krokodiler, gnuer och annat med stora tänder! Hmm.. vet inte om gnuer har så stora tänder, men det har de säkert :o)

På kortet här brevid är det jag å Sara i lustiga hattar på nyårsafton på lilla ön Injaka utanför Mocambiques kust. Så här glad var jag innan jag fick en sjöborre i foten... Vilket får mig att tänka på ett helt annat minne! En vacker dag skulle jag, Sara, hennes bror och far ut och snorkla. Jag hade ju aldrig snorklat förr i hela mitt liv - helt enkelt för att jag är rädd för vatten och stora fiskar. Båtkillen åkte mitt ut på havet och släppte av oss där. Jag hade simfötter och cyklop, som man skulle ha. Och på en gång som jag befann mig i vattnet så kändejag paniken stegras - kroppen beter sig liksom inte som vanligt när man har simfötter! Och så fick jag vatten i cyklopet, så jag inte såg nåt. Jag har aldrig fått en panikångestattack i hela mitt liv, men nu fick jag det! Började skrika, flaxa med armarna och bete mig allmänt skumt. Saras bror, Carl-Axel var snabb att dyka ner och ta av mig simfötterna. Sen hjälpte alla tre mig att komma upp i båten igen - jag var som en livrädd säl.

Och då kan man ju tänka sig att jag aldrig mer skulle snorkla efter det där, men jag tänker KBT så dagen efter skulle hela gruppen åka till stranden Santa Maria för att återigen snorkla. Jag hade cyklop och inga jävla simfötter. Gick i från stranden (kändes som en bättre plan) och började snorkla lite försiktigt. Det var bara det att jag var helt oförberedd på att det var ett stup rakt ner under vattnet och kraftiga strömmar. Jag var inte heller förberedd på det högljudda knäppande som levande koraller har. Fick återigen vatten i cyklopet och panik! Försökte snabbt simma in mot strandkanten och DÅ *poff* satte jag foten rakt på en svart sjöborre!! Och dom har ju hullingar som sätter sig i huden på en - jag fick typ 10 sådana bara i stortån. Så jävla ont!! Jag grät och blödde... och fick sitta på stranden i stekande sol utan parasoll resten av dagen.

När vi kom tillbaka till hotellet hade ryktet om min tå hunnit dit innan jag var där, så hotellpersonalen hänvisade mig till en kille i köket som utövade "african medecin". Där stod han och väntade på mig - kolsvart med en stor kniv i ena handen och en papaya i andra handen! Sedan fick jag sätta mig på en pall medan han lade skivad papaya runt tån, för att avsluta med att paketera in hela foten i gladpack! Detta var tydligen ett väl beprövat sätt att få ut hullingarna, för de skulle leta sig ut till fruktköttet under natten. Så där haltade jag runt med ett gigantiskt papaya/gladpack paket till fot. Och på morgonen när jag plockade bort grejerna. så upptäckte jag till min fasa att "african medecin" inte funkade på mig :o( Och än idag - 1 ½ år senare - har jag kvar de tio hullingarna i tån!

Noll koll som vanligt

Jag är verkligen som ett tomt pappersark - har ingen koll på något.. Det var först igår, när min vän Ann-Sofie var här och HON googlade och kollade på kartan vart jag faktiskt ska åka någonstans! Jag hade inte ens kommit på att jag kanske skulle ha kollat det innan :o) Noll Koll. Jag tycker det är stort att jag faktiskt skrivit ut ett reseprogram den här gången! För på min allra första egna långresa (-05), då jag åkte längs Mekongfloden, så hade alla i gruppen (utom jag då..) skrivit ut reseplanen och lagt dem i sina små plastfickor. De visste exakt vad vi skulle göra varje dag under en månads tid. Själv hade jag ingen aning *haha*. Mina stående repliker var "oj, jaha är det idag vi ska gå upp till byn-byn i den laotiska regnskogen?" eller "vaddå, ska flyga nånstans idag?". Noll Koll. Så nu har iaf skrivit ut planen - man lär sig ju efterhand liksom...

Snart bär det av!

Snart bär det av mot Venezuela! Det är tre veckor kvar och jag kan ännu inte fatta vad det är jag ska ge mig in på.. Har fått en massa vacciner, handlat sovsäck och ryggsäck. Jag fattar ändå inte :o) Så nu har jag knåpat ihop denna blogg som är döpt efter Ornicodeltat -vilket jag är väldigt orolig inför!! I reseprogramet står det "färden går genom deltats vackra natur och vi har chansen att skåda apor, papegojor, delfiner, pirajor, boaormar och krokodiler på nära håll". Och DÄR ska jag vara.. ja, tälta till och med - i en hel vecka!! Jorå satt - å här hemma skriker jag över en husspindel!! Mina vänner på Facebook vet att jag dammsög upp två stora husspindlar i höstas, sen blev jag livrädd att det skulle bli småspindlar i dammsugarpåsen. Så jag ställde ut dammsugaren på uteplatsen så de skulle frysa ihjäl! Det kan således bli en ganska intressant blogg att följa ;o)