Hur vände vinden i mitt resliv då?

Jo.. Som jag skrivit här brevid så var jag ju en feg liten skit som var rädd för en massa olika saker/djur/höjder/situationer. Och jag var ganska så hämmad av det. Det är det som är lite weard med fobier/tvångstankar - att om de börjat få fäste i en, så växer de och tar till slut över ens liv och vardag. Från början hade jag en bara en riktig fobi, och det var mot fåglar. Plötsligt märkte jag att jag var livrädd för att flyga, för höjder och vatten, och för alla djur som är mindre än kaniner. Jag åt inte på uteserveringar och åkte helst inte båt. Allt detta kom liksom smygandes över mig, jag hann inte ifrågasätta det. MEN så vände det - tack vare psykiatrin i Eskilstuna kan man säga...

Jag läste till skötare och vi skulle ha vår långa praktik - ett halvår på ett ställe. Jag valde en slutenvårdsavdelning med mestadels dömda patienter. Jag glömmer aldrig den allra första morgonrapporten, när vi fick veta vad som hänt där under helgen. Min enda tanke var "om jag klarar det här i ett halvår - så klarar jag tamejfan allt sen!". Och det gjorde jag. Jag fixade ett halvår där, jobbade extra efteråt och lärde mig otroligt mycket om både mig själv och andra. Samma dag som jag fick praktikbetyget (VG) så gick jag raka vägen hem, loggade ut på nätet och in på Världens Resors hemsida. Jag har alltid varit nyfiken på Vietnam och här hade man en resa som gick från norra Laos, till Kambodja och till sist Vietnam. Det var en 1-månaders resa och jag bokade in mig på resan! Detta var i februari 2005 och i december samma år åkte vi. Min barndomsvän Ullis (som jobbat i bl.a. Laos) sa att "nu när du ska vara så modig Vevve, så kanske du ska våga åka tunnelbana i Stockholm själv oxå? För att öva liksom". Jag bara stirrade på henne "meh, varför skulle jag göra det? Det finns väl inga tunnelbanor i Vietnam??" :o) Tror du att jag hann bli skitnervös innan det bar iväg?! JA!! Toknervös var jag!! Men det blev en kanonresa - jag fick se och vara med om massor!

Vi var en grupp på 12 personer (tror jag) och nu efteråt är tre av dessa mina vänner för livet! "Lilla rädda jag" gick två dygn i den laotiska regnskogen. Jag var de enda i gruppen som fick blodiglar mellan tårna - det var skitäckligt! Och jag höll på att ramla nedför ett stup, men tog emot mig mot ett litet träd - det enda trädet som fanns just där! Vi sov ofta superenkelt och ibland hade vi kackerlackor under sängen. I Laos regnskog sov vi i en pytteliten by som vi kallade "byn-byn", där fanns det ingen elektisitet, inget rinnande vatten och inga affärer etc. Det som fanns var en liten skola (bestod av ett rum), några hyddor på pålar och en bunt med mycket gästvänliga laotsier :o) Toaletten bestod i en grop i marken bakom en bambuskärm och under natten hörde man grisar, råttor och höns knalla runt under oss. I Laos tillagade man maten genom att använda typ allt på ett djur - så jag låtsades vara vegetarian under våra två veckor där! När vi väl kom till Plom Penh i Kambodja åt jag hur mycket som helst!!

Detta var brytpunkten i mitt liv. Jäklar vad man växer som människa efter sådana här utmaningar! Det är helt fantastiskt :o)