Hoppas pa hemresa snarast..

Min tid i Gran Sabana har verkligen varit spannande och jobbig - men jag ar sa otroligt glad over att jag skippade trekkingen, for om jag gjort den sa hade jag inte traffat den underbara familj jag bodde hos. Och jag hade inte traffat Dr Louise och Shamanen, vilket betyder att jag fortfarande skulle vara vralsjuk.

Jag och mamman (se bild till vänster) i huset (den yngsta mamman, de var 5 generationer i huset) fick superfin kontakt! Sa hon kallar mig sin syster och "mi amiga" och vi bytte adresser, sa vi kan skriva till varandra pa var mix mellan engelska och spanska! Jag fick presenter som de sjalva gjort av palmblad (jattefina) och jag och resekompisen Kristin fran Danmark kopte en cd- spelare till Marlene och Lino for deras gick sonder och de ar en valdigt musikalskande familj.

Till vänster ser ni Lino och lilla Celine som duschar sin bakdel :o)

De blev sa glada sa de bjod dit oss miljoner ganger till! Och jag overvager att komma tillbaka nar jag sparat pengar, for jag tycker det verkar vara stortcoolt att bli "opererad" av en shaman! Och eftersom jag missar Orinoco deltat nu for att aka hem tidigare, sa vill jag aka dit nasta gang jag kommer till detta underbara land. Manniskorna i ovriga Venezuela har varit mer eller mindre "skumma", men HAR hos indianerna i staderna San Fransisco och Santa Helena ar det en helt annan sak! Folk ar vanliga, hjalpsamma och halsar glatt fast de aldrig sett mig forrut.

Men visst har det varit en del jobbiga grejer forrutom magsjuka, feber och migran. Och forruom javligt mycket mosquitos och purri purri (sma myggor som biter hart som sjutton).. En dag akte jag sjalv till Santa Helena med buss. Nar jag skulle aka tillbaka sa pratade jag med busschaufforen till "min" buss och han sa att den aker om 40 minuter. Jag gick ivag for att dricka lite jouce och skriva dagbok, efter 5 minuter tittade jag mot bussen och den var borta - och kom inte tillbaka! :o( Sa jag vantade pa nasta buss, men det kom ingen sa till sist gick jag runt pa torget for att fraga om fler skulle till San Fransisco. Det tog 1 1/2 tim innan jag hittade ett par som skulle dit sa vi kunde dela taxi! Nar jag kom hem till familjen sa var de utom sig av oro.. Och det hade ju aven jag varit.. :o( En annan gang nar den allmana toaletten var last av nagon anledning, sa jag fick lov att anvanda naturen. Lino forklarade vart jag kunde ga och jag och Kristin styrde kosan dit. Men jag tog garanterat fel vag, for nar jag satt dar med byxorna vid anklarna och tittar upp sa ser jag att tre tonarskillar star nagra meter fran mig och stirrar hapet! *Sa otroligt pinsamt* Jag sa senare till Lino att om de hor markliga rykten om sin "inneboende gringa" sa ar det saker sant, det tyckte han var vansinnigt kul. Shamanen skrev ut en utrensande medicin som jag skulle ta. Och den var verkligen utrensande!! Sa Lino gravde ett djupt hal bakom ett mangotrad som jag kunde springa till nar det var akut.. Och akut ar bara fornamnet... Men nu ar det gjort! Vad mer? Jo, Dr Louise gjorde hembesok en kvall for att fraga hur jag madde. Han fragade om jag traffat nan trevlig indiankille har och jag svarade nekande. "Jag kan vara den idianen", vraker han ur sig. "Men du har ju en fru!" "Jag skildde mig igar". Vi skrattade allihopa - det kanske later som att han var over the line, men jag upplevde absolut inte det som det. Han var en kul och trevlig kille!

Celine - vackraste ungen jag sett! :o) Owen - vildaste ungen jag mött! :o)

Inatt blir det overnightbus till vart bascamp i Playa de Colorada. Darifran ska jag forsoka boka om min flybiljett och packa massor (och annu mer) grejer i min 65 liters ryggsack. Och idag var vi i Brasilien och jag kopte en 2-manna hammock, sa nu blir det annu mer att trycka ner i vaskan! Ma gott alla och hall en tumme att jag kan komma hem snarast! Jag har nog aldrig langtat hem sa mycket som jag gor nu...

Frustrerad och fruktansvart ledsen

Ja.. Nu ar jag pa den vackraste platsen jag nagosin sett - milsvid orord natur med gronska och en massa vattenfall. Alla som bor i Gran Sabana ar indianer och sa otroligt vackra! Har skulle jag latt kunna bo om det inte var for att landet gor mig sa sjuk. Igar var jag sa dalig att jag trodde jag skulle do! Magsjuka (?), migran och valdigt hog feber. Fick aven andningssvarigheter.. Sa Lino & Marlene (foraldrarna i den familj jag bor) tog mig till Dr Louis, en naturlakemedelslakare. Han gav mig dropp med vitaminer och mineraler for jag har inte fatt vi mig varken vatska eller mat pa flera dagar, allt kommer upp igen.. eller ut i en rasande fart! Han var sa bra och trevlig och tyckte pa allvar att jag skulle traffa mig en trevlig indian har! :o) Och familjens toalett ar trasig sa jag maste rusa till den allmana toaletten (bañjo var ett ord jag larde mig fort) och den ar vedervardig!! Sa jag har blivit radd for att ata och dricka - dumt, men sant! Och idag var jag till shamanen! Han tror att jag har fel pa levern och att jag behover en rejal utrensning. Han gav mig en liten lista pa naturmedicin som jag ska kopa snart, men han erbjod aven sina medicinska tjanster for att hjalpa mig. Sa jag overvager starkt att lagga in mig pa hans sjukhus for att ta emot hans erbjudande. Lokalbefolñkningen har stor tilltro till honom och i nulaget ar jag villig att prova allt!! :o( Jag skriver igen sa fort jag kan! Kram pa er alla

Nya aventyr och utmaningar vantar de narmaste tva veckorna!

- Angaende magen sa ar den faktiskt lite battre nu. Jag medicinerar och ater soppa och dricker vatten och cola. Trist som sjutton, men det ar ju definitivt vart det i slutandan! Har om dagen grat jag over situationen och borjade fundera pa om jag maste avbryta resan och komma hem, men det skulle verkligen vara for djavligt! Sa jag kampar... och kampar... Imorgon aker vi med en 18-timmars buss till omradet Gran Sabana. Vi kommer att bo i talt de narmaste natterna och pa fredag sa kommer de andra i gruppen att bestiga berget Rorima, det ar en trekking pa sex dagar. Pga min hojdraddsla samt for hur min fysiska (o)halsa ar nu sa kommer jag att bege mig ut pa alldeles egna aventyr! Harold har ordnat sa jag kommer att bo hemma hos en indianfamilj - och de pratar bara spanska, sa det kommer bli en rejal utmaning! Min spanska ar langt ifran bra (annat ar det med kroppsspraket), sa jag kommer verkligen fa ova och anvanda mitt lilla lexikon. Sa mina dagar kommer att fyllas av ligga och lasa i hammocken, aka till Brasilien, eventuellt se vattenfall och grejer samt annat smatt och gott. Det kanns bade valdigt nervost/pirrigt och otroligt spannande/givande! Sa nu hoppas jag pa att jag och halsan haller sa att jag kan tillgodogora mig de narmaste tva veckorna pa basta satt! Och i arlighetens namn ska det faktiskt bli riktigt skont att gora saker pa egen hand, for det ar valdigt mycket gruppaktiviteter pa den har resan.. Och ni vet ju vilken social eremit jag ar, jag fungerar ju bara (och haller mig trevlig..) om jag far vara ensam mellan varven. Och det far jag vara valdigt sallan har, sa jag behover det! En strategi for att fa ensam tid ar att jag sover i en sang nara koket pa campen - dar ar det bara jag och 2 hundar. Plus att det ar nara till toaletten och en flakt (min raddare i noden). De andra sover antingen tillsammans eller ute i hamockarna, sa det ar himla skont for mig. Ibland tror jag att jag har lattare for att umgas med hundra an med manniskor *tihi*

(Underbara busfröt Bienvinida (=välkommen) & den otroligt tålmodiga Stella)

Jag skriver sa fort jag kan.. Men nu kommer telefon/datorer vara bristvara ett tag. Vi far se nar jag kan uppdatera er med vad som hander och sker. Ma gott och ta hand om er allesammans! Kramar i massor..

Pa sjukhuset i Puerto la Cruz

Min mage ar verkligen ingen lek och vad jag an gor sa blir det inte battre. Sa igar akte jag och en kille fran Kroatien (kompis till Christian) till sjukhuset i Puerto la Cruz - han var min tolk, och DET behovdes kan jag saga.. For det ar ytterst fa manniskor som kan engelska har, och om jag var ensam pa resande fot har sa skulle jag inte fixa ett sjukhusbesok om jag inte kunde spanska! Naval, vi fick traffa en lakare med detsamma och Mladen berattade om mina problem och att jag haft den i princip i 3 veckor (!!). Lakaren sag chockad ut och nar jag visade vad lakaren i Choroni hade skrivit ut sa skakade han bara pa huvudet. Sa han klamde mig pa magen och vipps sa kom det in en sjuksyrra som satte dropp i handen pa mig. Fyra timmar senare (!!) hade jag fatt smartstillande, antibiotika, nat skyddande for tarmarna samt nat for diarre' - allt i flytande form rakt in i blodomloppet! Visst, det hela gick valdigt bra men jag var sa frustrerad att jag bara grat i bojan. Kanslan av att vara helt beroende av andra nar det galler spraket, transporter... ALLT och man vet inte vad nasta steg kommer att bli, det ar javligt frustrerande! Aven om Mladen var kanon sa fanns han inte vid min sida hela tiden, och sjalvklart skulle det komma nagon och prata med mig, flytta pa mig etc nar han inte var dar! Innan jag blev utskriven sa skulle jag lamna blodprover och gora nr 2 i en bla liten ask med en bla liten spade :o( Och elektriciteten hade gatt pa sjukhuset sa pa alla toaletter var det kolsvart! Jag testade tre ganger men fick lov att ge upp. Det ar verkligen skumt.. Har har man sprungit pa toa mellan 10 och 20 ganger per dygn och sa fort man ska gora det pa bestallning sa ar det kort! Mladen tyckte det var bra jobbigt och han pustade att "jaha, da maste du komma tillbaka imorgon. Kan du verkligen inte gora det nu??". Oh?! Nej.. Sa jag fick med mig min lilla ask och min lilla spade hem till campen. Och idag lamnade jag in det pa lab och i eftermiddag ska jag fa svar samt traffa lakaren igen, sa att jag far ratt behandling. Jag vill verkligen ge en eloge till sjukhuspersonalen i den har stan, for jag kande mig verklgen tagen pa allvar! Sa.. Det blir "to be continued" aven har.. For ovrigt sa ar den narmaste planeringen att vi ska ata middag & dansa pa lordag och pa mandag styr vi kosan mot Gran Sabana. Jag ar annu osaker pa om jag blir med dit och vad jag annars kommer att gora, men det visar sig ju snart :o) Kram och klart slut..

Glad for det lilla...

Det blev som sagt ingen skydiving for mig del, och det var helt ratt beslut for mig. Nagon ska ju axla rollen som chicken i en grupp, och jag har inget emot att gora det! Jag var verkligen ambivalent in i det sista, men nar Christian visade dvd'n pa sitt jungfruhopp i bussen pa vagen dit sa bestamde jag mig definitivt! Man hoppar fran 4 km hojd, for att gora ett fritt fall pa nagra hundra meter.. Nja, skulle inte tro det - jag kan fortfarande minnas kanslan vid paraglidingen nar jag svavade flera tusen meter over jordskorpan i bara sandaler och en liten hjalm.. Ja, inte bara det sa klart, men man ar verkligen oskyddad! Och att lamna 100% av kontrollen till en frammande manniska ar inte riktigt min grej. Men daremot sa betalade Christian for en flygtur for mig - jag var med i deras plan som "personlig fotograf och angestdampare". Pa vagen upp var Harold verkligen livradd - han hatar att flyga. Sa jag andades "i en kvadrat" med honom och lyckades avleda honom till viss del iaf. Men efter att han, Christian och Daniell hoppat med deras fotografer och proff. hoppare sa var det bara jag och de tva piloterna kvar i planet. Och gluggen som de hoppat ut igenom stangdes inte. Piloterna gjorde en tvar gir med det lilla planet (nagot jag var totalt oforberedd pa) och sen var det i princip full gas rakt nerat. Jag tuggade febrilt pa mitt tuggummi for att inte trumhinnorna skulle spricka och ena piloten holl mig i handen :o) Vi var nere pa sakert fem minuter. Shit, det var laskigt nog for mig!

Och vad ar jag glad for da? Jo, nar man bor pa dessa basala camps runtom i Venezuela sa blir man verkligen glad och tacksam for sma saker som jag tar for sjalvklart nar jag ar hemma: Som rent vatten att dricka, vatten i duschen och toaletten, nar man hittar ett rent linne nar man tror att precis alla klader ar skitiga eller luktar mogel. En ledig hamock i ett rum med fungerande AC, att toalettpapperet inte ar slut. Att det ar farre myggor pa ett stalle an ett annat, att det finns fruktsallad i en restaurang - och inte bara kott i alla former. Att jag kan kopa batterier i en liten affar till min "turist-tantiga-mini-flakt", att jag hittar det jag letar efter i ryggsacken. Ja, jag borjar sakterliga fa perspektiv pa saker och ting och det gladjer mig mycket! Det ar en av de bra sakerna som hander nar man reser till ett sadant har land :o)

Ma gott gott folk! Halsa alla jag kanner och stor varm kram pa er!

Trumfest och operation overtalning...

Igar kvall var det varsta jippot har i Choroni. Lite konstigt med tanke pa att de har en lag som sager att man INTE far vara full pa allman plats kvallen innan den 2:a maj, for den dagen har man val har och da vill man att de som rostar ska vara nyktra! Jag trodde de skojjade nar dom sa det, men icke :o) Christian hade fixat middag at oss pa en supermysig uterestaurang, bland bambu och eldar och bra musik. Efter det gick vi ner i centrum och dar var det afrikansk trumfest med massor av glada och danssugna manniskor - sa vi oste pa till kl. 05:30 pa morgonen. Jag ar alldeles for gammal for det har, men jag fick absolut inte lamna gruppen pa egen hand. Och inte vagade jag det heller for var och varannan har ser ut att vara gangsters.. Pa vag hem fran trumfesten sa fick jag ett forslag & erbjudande av Christian. Han menar att han ska bjuda mig pa avgiften (300 dollar) for skydiving om jag hoppar. Han vet att jag var livradd pa paraglidingen, men tydligen betyder det jattemycket for honom om jag gor det har.. HJALP! Jag undrade om man fick vara full, men det fick man inte. Da undrade jag vad som hander om jag svimmar, men han sa att det enda som hander ar att jag missar upplevelsen. Jag kommer ner i vilket fall. Och sa undrade jag vad som hander om jag spyr av radsla, och da fick jag svaret att spyan hamnar pa den proffesionella personen som jag sitter fast med - och de har garanterat varit med om allt forrut. Hmm.. Sa nu vet jag absolut ingenting. Det blir fortsattning foljer, gott folk :o) Tokheta Kramelikramar pa er allihopa!

Krokodiler & kass mage...

(På bilden brevid ser vi en anteater (http://www.maiaw.com/anteater/) och farmens underbart söta lilla hundnalle)

Jaha.. Nu har vi varit i Los Llianos. Pa en farm i ingenmansland. Det var milsvida grona slatter och inte ett endaste hus, forrutom varat. Pa vagen dit sag vi flera krokodiler som var pa vag over vagen - kandes helt surrealistiskt! Pa kvallen nar vi antligen kom fram (efter 15 timmars bilfard) var det valkomstparty med dans och sang. Riktigt kul! Det var tre killar som oxa bodde pa farmen som akte runt i landet for att filma en dokumentar om faglar. De var skitroliga och sa kom det nagra killar fran granncampen.. Pa natten sov vi 8 tjejer i varsinna hamockar i ett litet stekhett hus. Det var som en bastu!

Dagen darpa var vi ut med bat pa en flod. Det ar verkligen tropiskt har och superhett - jag fick nastan panik! Langs floden sag vi runt 50 krokodiler i varierande storlekar, vi sag flera Caribara (tror de heter sa). Det ar en jattestor gnagare som ser ut som en blandning mellan flodhast och hund!! Och det har landet har helt osannolikt stora faglar! Det ar sa skont att jag jobbat bort min fobi, for nu kan jag antligen njuta av dessa vackra skapelser! Men problemet med magen har vart en riktig longplay :o( Sa nar de andra i grupper fiskade pirayor, fangade en anakonda och en krokodil, sa lag jag i en hamock pa farmen och sag till att jag hade nara till toaletten! Det var runt 40 grader i skuggan och vi hade nastan inget toapapper - inte kul alls! :o( Jag fosokte beskriva med mitt kroppssprak for en av de aldsta kvinnorna pa garden om mitt problem, sa hon gjorde ett te gjort pa orter som jag fick dricka. Det funkade faktiskt anda tills jag drack vatten (som ska vara rent), for da var det kort igen... King Harold och de andra tyckte nog lite synd om mig som inte kunde folja med pa nagot kul, sa en kvall kom de hem med en krokodil pa jeeptaket (!!), det var en "middagspresent" till mig. Trodde val aldrig att jag skulle fa en krokodil!!! *Haha* Och 30 minuter senare lag den pa tallriken. Smakade gott, som kyckling.. Men det kandes smalaskigt att ata den anda! Sa nar vi kom till Choroni - en liten underbart vacker stad vid kusten. Ovan ser ni några av oss på campen... det var en riktig "Robinsonkänsla" att vara där. En av de första dagarna dagarna akte jag, Le (en urgo tjej i gruppen som oxa blev sjuk) och Daniell, var spanska larare till sjukhuset har. Jag fick magmedicin som funkade klockrent :o) Och doktorn sa att jag bara far dricka vatten som man koper i affaren. For till och med det vatten som guiderna sager ska vara rent ar tydligen fran floden, och sa har de bara slangt i en reningstablett :o( Le som hade hog feber och problem med andningen fick radet att ata pure, soppa och glass. Men hon horde bara ordet glass :o)

Sa idag ar det andra dagen med en bra och stabil mage - sa skont! Sa ikvall ska jag INTE lagga mig ensam i taltet kl 20 nar alla andra festar och har kul! För på den här vackra campen sover vi i tält, och alldeles nedanfor har vi en sotvattenback dar vi kan bada och tvatta. Har skulle jag kunna bli kvar :o)

Choroni har en helt fantastisk strand, King Harold (aktivitetsansvarig har nere) sager att det ar en av landets vackraste och det forstar jag! Om tva dagar aker vi tillbaka till "var" camp, Playa de Colorado, igen.. For att ateruppta spanskaundervisning och salsaklassen. Vi kommer att vara dar ca en vecka och sedan bar det av mot deltat - Orinoco flow :o) Jag ska forsoka skriva snart igen! Langtar efter er och era kommentarer :o)