Hoppas pa hemresa snarast..

Min tid i Gran Sabana har verkligen varit spannande och jobbig - men jag ar sa otroligt glad over att jag skippade trekkingen, for om jag gjort den sa hade jag inte traffat den underbara familj jag bodde hos. Och jag hade inte traffat Dr Louise och Shamanen, vilket betyder att jag fortfarande skulle vara vralsjuk.

Jag och mamman (se bild till vänster) i huset (den yngsta mamman, de var 5 generationer i huset) fick superfin kontakt! Sa hon kallar mig sin syster och "mi amiga" och vi bytte adresser, sa vi kan skriva till varandra pa var mix mellan engelska och spanska! Jag fick presenter som de sjalva gjort av palmblad (jattefina) och jag och resekompisen Kristin fran Danmark kopte en cd- spelare till Marlene och Lino for deras gick sonder och de ar en valdigt musikalskande familj.

Till vänster ser ni Lino och lilla Celine som duschar sin bakdel :o)

De blev sa glada sa de bjod dit oss miljoner ganger till! Och jag overvager att komma tillbaka nar jag sparat pengar, for jag tycker det verkar vara stortcoolt att bli "opererad" av en shaman! Och eftersom jag missar Orinoco deltat nu for att aka hem tidigare, sa vill jag aka dit nasta gang jag kommer till detta underbara land. Manniskorna i ovriga Venezuela har varit mer eller mindre "skumma", men HAR hos indianerna i staderna San Fransisco och Santa Helena ar det en helt annan sak! Folk ar vanliga, hjalpsamma och halsar glatt fast de aldrig sett mig forrut.

Men visst har det varit en del jobbiga grejer forrutom magsjuka, feber och migran. Och forruom javligt mycket mosquitos och purri purri (sma myggor som biter hart som sjutton).. En dag akte jag sjalv till Santa Helena med buss. Nar jag skulle aka tillbaka sa pratade jag med busschaufforen till "min" buss och han sa att den aker om 40 minuter. Jag gick ivag for att dricka lite jouce och skriva dagbok, efter 5 minuter tittade jag mot bussen och den var borta - och kom inte tillbaka! :o( Sa jag vantade pa nasta buss, men det kom ingen sa till sist gick jag runt pa torget for att fraga om fler skulle till San Fransisco. Det tog 1 1/2 tim innan jag hittade ett par som skulle dit sa vi kunde dela taxi! Nar jag kom hem till familjen sa var de utom sig av oro.. Och det hade ju aven jag varit.. :o( En annan gang nar den allmana toaletten var last av nagon anledning, sa jag fick lov att anvanda naturen. Lino forklarade vart jag kunde ga och jag och Kristin styrde kosan dit. Men jag tog garanterat fel vag, for nar jag satt dar med byxorna vid anklarna och tittar upp sa ser jag att tre tonarskillar star nagra meter fran mig och stirrar hapet! *Sa otroligt pinsamt* Jag sa senare till Lino att om de hor markliga rykten om sin "inneboende gringa" sa ar det saker sant, det tyckte han var vansinnigt kul. Shamanen skrev ut en utrensande medicin som jag skulle ta. Och den var verkligen utrensande!! Sa Lino gravde ett djupt hal bakom ett mangotrad som jag kunde springa till nar det var akut.. Och akut ar bara fornamnet... Men nu ar det gjort! Vad mer? Jo, Dr Louise gjorde hembesok en kvall for att fraga hur jag madde. Han fragade om jag traffat nan trevlig indiankille har och jag svarade nekande. "Jag kan vara den idianen", vraker han ur sig. "Men du har ju en fru!" "Jag skildde mig igar". Vi skrattade allihopa - det kanske later som att han var over the line, men jag upplevde absolut inte det som det. Han var en kul och trevlig kille!

Celine - vackraste ungen jag sett! :o) Owen - vildaste ungen jag mött! :o)

Inatt blir det overnightbus till vart bascamp i Playa de Colorada. Darifran ska jag forsoka boka om min flybiljett och packa massor (och annu mer) grejer i min 65 liters ryggsack. Och idag var vi i Brasilien och jag kopte en 2-manna hammock, sa nu blir det annu mer att trycka ner i vaskan! Ma gott alla och hall en tumme att jag kan komma hem snarast! Jag har nog aldrig langtat hem sa mycket som jag gor nu...